Det är så tyst...

Vilken konstig känsla det är att vara helt ensam hemma... Är jag utan Juliet brukar jag alltid ha något annat för mig, jag brukar inte vara hemma och hon borta. Men nu är det så och det känns så konstig. Men snart börjar jag skolan och då hoppas jag att den konstiga känslan försvinner. Idag klarade vi oss undan tårarna... Så skönt, hon vinkade hej då och såg glad ut. Det gjorde inte lika ont i hjärtat. Igår grät hon, tårarna rullade ner för hennes små mjuka kinder. DET gjorde ONT! Jag försökte intala mig själv att hon slutar så fort jag gått... Men det var ändå jobbigt. Jag kände mig som den största svikaren på jorden. När jag hämtade henne vid ett var hon på toppenhumör och mycket riktigt hade hon slutat gråta efter en liten stund.

Idag är det tystnaden som känns ovanlig, innan Juliet kom var det alltid tyst (när inte Eric var hemma förstås...) Nu händer det bara när hon har somnat, men då är ju oftast Eric hemma... Kanske sätter på TVen, eller lite musik, eller ska jag möjligtvis försöka njuta av att det faktiskt är tyst och lugnt. Nja... inte idag, i morgon kanske. Nu åker musiken på!!