Under tiden...

Har den andra lilla älsklingar haft oturen att drabbas av halsfluss.

Vi har varit på grönan.

Vi har firat morsdag

Eric har byggt ett nytt bord och en grill bänk.

Noel har haft sommarfest på dagis, då han fick en solmedalj för alla bra solgrejer han gjort under året.

Firat Valborg med goda vänner.

Tappat fjärde tanden.

Dessutom har vi njutit av flera dagars sommarvärme och bokat två veckors semester i ITALIEN. I mitten av juli drar vi, ojojojoj vad vi längtar! 

Sjukhusstoryn fortsätter...

Jag skrev sist att jag även skriva om själva sjukhusvistelsen... Storyn slutade inte där utan fortsatte tre och halv vecka senare och håller fortfarande på!

Förra fredagen, alltså för en och en halv vecka sedan, ringde Eric till mig när jag var på jobbet. "Det har hänt med Noel igen, de ringde från förskolan, ambulansen är på väg, jag är snart där"

Typ så.

Även jag kastade mig iväg. Eller först bröt jag ihop i famnen på min kollega Johanna och den fick jag skjuts in till SöS. Jag kunde inte köra själv. Eric skickar ett sms och säger att han är framme hos Noel som är vid medvetande igen. Eric hann före ambulansen och kunde åka med in till sjukhuset. Väldigt skönt! 

När jag kommer in ca 1 timma efter frånvaroattacken (som läkaren kallade det) är Noel pigg igen. Men precis som förra gången har han varit extremt trött och knappt gått att väcka fram tills dess.

De tar liksom förra gången prover, kollar blodtryck, kör EKG osv. Allt ser bra ut. De tycker att det är väldigt märkligt att det händer igen och vi blir inlagda, igen! Den här gången vill de ta mer blod, andra och fler tester. Så uppe på rummet får han en infart och en syremätare.

Här kör han avstängd robotstilen!

Lila färg ville han ha på bandaget!

Noel har visat sig vara världens bästa barn att ta prover och göra undersökningar på. Han bara sitter där och låter dem hållas. Tittar och ställer frågor....

På natten får han sova med EKG för att kunde utesluta något fel på hjärtat, drt gjorde han inte förra gången.

Även det fixar han med bravur och sköterskorna börjar fajtas om vem som ska få komma först in till oss när vi ringer på klockan.

På morgonen tar de fler prover, prover som ska tas på fastande mage. Noels infart fungerar extremt bra och det liksom forsar ut blod över hans lilla arm. Då tar han bara min hand och säger "ojdå, det är lite läskigt det här". Men han låter dem hållas och sen kommer de in med en liten medalj. En tapperhetsmedalj. Han blir överlycklig och stolt.

Utifrån alla prover och tester väljer läkarna (både specialister och den vanliga) att utesluta hjärtat. De tror inte heller att det är någonting med magen, typ diabetes. Trots att han förra gången gjorde EEG för att utesluta epilepsi är det vad de tror att det kan vara.

Så nu vill de göra en till, fast den här gången ska han sova. Det är lättare att se så tydligen. Men den EEGn ska vi få kallelse till så efter läkarbesöket fick vi åka hem.

Idag fick vi veta att EEGn kommer att vara den 10/6... 

Sjukt jobbig väntan, det känns som att gå runt med en tickande bomb. Ständig oro, vilket verkligen inte blivit bättre den han fick gå tillbaka till förskolan igår. Men vi litar på att de har koll på honom och ringer så fort de misstänker att det skulle vara på gång igen.

Avsluta med den här...

Så har de sovit i drygt en vecka. Våra små värdefulla älsklingar!

Med ambulans in till SöS

Det som man aldrig någonsin önskar att få uppleva hände mig och oss förra måndagen. 

Noel var väldigt trött när jag väckte honom. Det gick knappt att få upp honom. Bar honom ut till bilen och in på dagis. Jag sa till pedagogerna att ringa om han inte piggnade till. En timma senare ringde de. Han var grinig, frös och ville inte leka, gick inte att få igång. Det är väldigt olikt honom. Visst kan han vara trött men han brukar alltid komma igång efter ett tag. 

Jag åkte och hämtade honom. Jag skulle sitta och sammanställa nationella prov hela dagen, så han kunde ligga och titta på film i soffan bredvid tänkte jag. 

När vi kom till skolans parkering vände jag mig om för att prata med honom. Han stirrade rakt förbi mig. Hulkade, nästan som att han var på väg att spy. Jag frågade om han behövde kräkas, fick inget svar. Istället fortsatte han att stirra och började skifta i färg. Han blev blek i ansiktet och lila om läpparna... PANIK! Jag kastade mig ut ur bilen och sprang runt, rykte upp dörren. Knäppte upp bältet och drog ut honom. Alldeles slapp var han. Han började vrida sig i min famn och gny. 

I efterhand inser jag att jag nog var rätt så chockad. Jag tog honom på armen och bar in honom. Väl inne i personalrummet sov han rätt så tungt och jag sjönk ner i en stol men honom i famnen. Jag bestämde mig för att åka hem...

Det gjorde jag. Han sov till och från hela vägen hem. Jag bar in honom och la honom i min säng, han var så otroligt trött. Jag började tro att det kanske kunde vara pollenmedicinen han började med tre dagar tidigare. Pratade med vår läkare på vårdcentralen och vi bestämde att han skulle sluta med den. Jag bar upp honom till soffa för att ha lite bättre koll på honom.

Han började piggna till, åt och drack lite. Sen började han leka med några bilar. Jag tänkte inte så mycket på det som hänt tidigare i bilen. Jag gjorde lite kaffe och satte mig vid bordet. Noel lekte framför TVen.

När jag vänder mig om för att titta till honom ligger han bara där. Raklång, på rygg. Han är återigen blek i ansiktet, lila om läpparna och det rinner saliv ut hans mun. PANIK igen! Jag kastar mig fram. Lyfter upp honom i famnen, skakar honom. Säger (eller kanske skriker) att han måste andas. Hans kropp är slapp. Jag springer ut med honom på armen, tänker att det kanske finns någon därute som kan hjälpa mig. Allt det där med fria luftvägar och så har helt försvunnit. Jag springer in igen och ringer 112. För allra första gången i mitt liv ringer jag 112.  Kvinnan jag får prata med ett helt fantastisk. Noel börjar komma tillbaka till medvetande och vill lägga sig ner. Kvinnan i telefonen vill inte han ska lägga sig ner, ännu mindre somna. 

Ambulansen var hos oss på 5 minuter. Noel andades igen men var återigen så där konstigt trött. Han somnade som en stock i ambulansen, ingen feber. Bara trött... 

Skriver snart om själva sjukhusvistelsen.

Soligt avslut!

Äntligen kom solen! De sista två dagarna har varit underbart soliga. Lunch ute igår och fika idag, glassar, kaffe och skidåkning. Vi har njutit till max! 

Hejdå Sälen, imorgon åker vi hem ☀️

Skidresa del II

Vad kul det är att se barns utveckling om du får traggla varje en hel vecka. Övning ger verkligen färdighet. Ingen backe verkar för svår för Juliet, inget underlag heller för den delen. Noel åker nerför gröna backar och har kommit igång med svängarna. Fast vi kallar det sladdar, det är lite coolar och faller honom i smaken. Meja har också kommit igång, åker lift och svänger!

Här är lite bilder:

Och efter krasch:

Skidresa

Vi är mitt i vår skidresa till Lindvallen! Barnvänligare ställe för en leta efter, barnen stortrivs. Och vi med så klart... Dock är vädret skitigare i skitigast. Har regnat varje dag förutom i söndags. Har inte tittar ut än men hoppas hoppas hoppas på bättre!

Juliet är helt grym i backen. Hennes mål är en svart innan veckan är slut. Hon åker baklänges, störtlopp, slalom, hoppar och kraschar. Precis som det ska vara när man är 7...

Noel har lärt sig åka lift. Jag mutade honom med ett par skidglasögon om han visade att han kunde åka själv och då gick drt hur lätt som helst. (Muta = enklaste sätter att få sin vilja igenom som förälder). Igår tog han sig också ner för backen själv. Så härligt!! Plötsligt fick han så mycket mer energi!

Själv har jag åkt snowboard efter 9års uppehåll. Jag och Anna har lite tappat bort oss i backarna, druckit kaffe framför brasan osv osv...

Rocka sockorna

Igår uppmärksammade vi downs syndromdagen. Vi rockade sockorna och hyllade olika... 

Våren kom... och gick!

  

Snön smälte bort...

Och mamma kom tillbaka...

Sen kom vintern tillbaka! 

Snöblask och regn idag...