Förra fredagen, alltså för en och en halv vecka sedan, ringde Eric till mig när jag var på jobbet. "Det har hänt med Noel igen, de ringde från förskolan, ambulansen är på väg, jag är snart där"
Typ så.
Även jag kastade mig iväg. Eller först bröt jag ihop i famnen på min kollega Johanna och den fick jag skjuts in till SöS. Jag kunde inte köra själv. Eric skickar ett sms och säger att han är framme hos Noel som är vid medvetande igen. Eric hann före ambulansen och kunde åka med in till sjukhuset. Väldigt skönt!
När jag kommer in ca 1 timma efter frånvaroattacken (som läkaren kallade det) är Noel pigg igen. Men precis som förra gången har han varit extremt trött och knappt gått att väcka fram tills dess.
De tar liksom förra gången prover, kollar blodtryck, kör EKG osv. Allt ser bra ut. De tycker att det är väldigt märkligt att det händer igen och vi blir inlagda, igen! Den här gången vill de ta mer blod, andra och fler tester. Så uppe på rummet får han en infart och en syremätare.
Här kör han avstängd robotstilen!
Lila färg ville han ha på bandaget!
Noel har visat sig vara världens bästa barn att ta prover och göra undersökningar på. Han bara sitter där och låter dem hållas. Tittar och ställer frågor....
På natten får han sova med EKG för att kunde utesluta något fel på hjärtat, drt gjorde han inte förra gången.
Även det fixar han med bravur och sköterskorna börjar fajtas om vem som ska få komma först in till oss när vi ringer på klockan.
På morgonen tar de fler prover, prover som ska tas på fastande mage. Noels infart fungerar extremt bra och det liksom forsar ut blod över hans lilla arm. Då tar han bara min hand och säger "ojdå, det är lite läskigt det här". Men han låter dem hållas och sen kommer de in med en liten medalj. En tapperhetsmedalj. Han blir överlycklig och stolt.
Utifrån alla prover och tester väljer läkarna (både specialister och den vanliga) att utesluta hjärtat. De tror inte heller att det är någonting med magen, typ diabetes. Trots att han förra gången gjorde EEG för att utesluta epilepsi är det vad de tror att det kan vara.
Så nu vill de göra en till, fast den här gången ska han sova. Det är lättare att se så tydligen. Men den EEGn ska vi få kallelse till så efter läkarbesöket fick vi åka hem.
Idag fick vi veta att EEGn kommer att vara den 10/6...
Sjukt jobbig väntan, det känns som att gå runt med en tickande bomb. Ständig oro, vilket verkligen inte blivit bättre den han fick gå tillbaka till förskolan igår. Men vi litar på att de har koll på honom och ringer så fort de misstänker att det skulle vara på gång igen.
Avsluta med den här...
Så har de sovit i drygt en vecka. Våra små värdefulla älsklingar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar