Noel var väldigt trött när jag väckte honom. Det gick knappt att få upp honom. Bar honom ut till bilen och in på dagis. Jag sa till pedagogerna att ringa om han inte piggnade till. En timma senare ringde de. Han var grinig, frös och ville inte leka, gick inte att få igång. Det är väldigt olikt honom. Visst kan han vara trött men han brukar alltid komma igång efter ett tag.
Jag åkte och hämtade honom. Jag skulle sitta och sammanställa nationella prov hela dagen, så han kunde ligga och titta på film i soffan bredvid tänkte jag.
När vi kom till skolans parkering vände jag mig om för att prata med honom. Han stirrade rakt förbi mig. Hulkade, nästan som att han var på väg att spy. Jag frågade om han behövde kräkas, fick inget svar. Istället fortsatte han att stirra och började skifta i färg. Han blev blek i ansiktet och lila om läpparna... PANIK! Jag kastade mig ut ur bilen och sprang runt, rykte upp dörren. Knäppte upp bältet och drog ut honom. Alldeles slapp var han. Han började vrida sig i min famn och gny.
I efterhand inser jag att jag nog var rätt så chockad. Jag tog honom på armen och bar in honom. Väl inne i personalrummet sov han rätt så tungt och jag sjönk ner i en stol men honom i famnen. Jag bestämde mig för att åka hem...
Det gjorde jag. Han sov till och från hela vägen hem. Jag bar in honom och la honom i min säng, han var så otroligt trött. Jag började tro att det kanske kunde vara pollenmedicinen han började med tre dagar tidigare. Pratade med vår läkare på vårdcentralen och vi bestämde att han skulle sluta med den. Jag bar upp honom till soffa för att ha lite bättre koll på honom.
Han började piggna till, åt och drack lite. Sen började han leka med några bilar. Jag tänkte inte så mycket på det som hänt tidigare i bilen. Jag gjorde lite kaffe och satte mig vid bordet. Noel lekte framför TVen.
När jag vänder mig om för att titta till honom ligger han bara där. Raklång, på rygg. Han är återigen blek i ansiktet, lila om läpparna och det rinner saliv ut hans mun. PANIK igen! Jag kastar mig fram. Lyfter upp honom i famnen, skakar honom. Säger (eller kanske skriker) att han måste andas. Hans kropp är slapp. Jag springer ut med honom på armen, tänker att det kanske finns någon därute som kan hjälpa mig. Allt det där med fria luftvägar och så har helt försvunnit. Jag springer in igen och ringer 112. För allra första gången i mitt liv ringer jag 112. Kvinnan jag får prata med ett helt fantastisk. Noel börjar komma tillbaka till medvetande och vill lägga sig ner. Kvinnan i telefonen vill inte han ska lägga sig ner, ännu mindre somna.
Ambulansen var hos oss på 5 minuter. Noel andades igen men var återigen så där konstigt trött. Han somnade som en stock i ambulansen, ingen feber. Bara trött...
Skriver snart om själva sjukhusvistelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar