En resa för livet

Ikväll, liksom några tidigare måndagskvällar, har jag tittat på En resa för livet. Eller snarare gråtit mig igenom en timmas TV-tittande. Vad många barn (och även vuxna) får växa upp i i världen idag är obeskrivlig och för svårt att ta in... Det här är det värsta jag någonsin sett och då ser jag det bara på avstånd, genom TVen!  

Det som berörde mig allra mest i kvällens avsnitt var boxen där mammor kunde lägga in sina små bebisar, stänga igen och lämna dem där i hopp om att någon annan kommer att ta hand om den. Att klara av att göra det där är nog någonting som jag och många med mig aldrig någonsin kommer kunna förstå. Att ha det så fruktansvärt dåligt, men ändå älska sitt barn mycket att det enda du kan göra är att lämna bort det!! Föräldrar här i Sverige gråter när vi lämnar vårt barn på förskolan för första gången, där lämnar du bort ditt barn för alltid! Vi har det så bra, så oförskämt bra! Jag vill aldrig glömma det, jag vill aldrig ta det för givet, jag vill leva i generositet, tacksamhet och glädje över att just jag hade turen att växa upp och leva i helt andra, trygga, kärleksfulla och hoppfulla omständigheter.